Little Miss Sunshine

Efter att ha spenderat en otroligt tråkig födelsedag i min ensamhet i sängen då jag känt mig hängig hela dagen borde jag haft tid till att tänka. Men nej, det är som jag undviker allt som har med tankekraft att göra. Mycket har hänt på sistone, mycket som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag vet inte hur jag ska ta mig fram utan att ställa mig på stället och bara knipa munnen och inte säga något. Inte röra mig eller verka överhuvudtaget bara stå helt tyst och stilla. Jag har äntligen fått ett eget liv igen, jag gråter inte lika ofta, det händer men inte varje dag. Jag träffar mina vänner och har det helt underbart i deras sällskap, jag träffar nya människor och försöker ha något slags socialt liv. Ändå tar det stopp ibland. Men jag har lärt mig att det bara är att kämpa vidare trots alla motgångar och uppförsbackar. Det är inte längre tråkigt med mulna dagar, det är en anledning till att plocka fram en bok eller fotoalbumet eller sortera garderoben. Det är inte svårt att ringa till nån eller ta tag i en gammal kontakt som mest legat och skräpat i adressboken, livet går vidare. Bra Stina, tänker ni nu, vilka framsteg. Ja säger jag då, men det är en lång väg kvar. Och jag är så glad som har så många vänner som ställer upp. Det är nog såna här upplevelser som får en sålla, det låter kanske illa men det visar sig vilka ens rätta vänner är. Faktiskt.

Wow, jag har nog hunnit med att tänka lite idag ändå, men ändå inte det jag borde tänkt på, men kanske ska göra klart det jag kommit fram till under det ämnet. Man kan inte ge mig en vecka att ta ett beslut grundat på så lite, eller kanske så mycket jag vet inte riktigt vilken kategori det faktiskt hamnar under. Jag är en komplicerad person med ett komplicerat liv, en vecka räcker inte för att ta ett så pass avgörande beslut som jag tror vederbörande vill att jag ska ta. Och nu känner jag mig dum som skriver ner detta här istället för att ta det mellan fyra ögon. Men detta är också en grej med mig det är såhär jag funkar. Jag skriver ner mina känslor och hoppas allt löser sig ändå.

Jag har ett eget liv nu och det är så jag vill ha det, ett eget liv med mina vänner runt omkring mig tills det att jag känner att nu kan jag lugna ner mig och börja tänka på framtiden.

Mitt hittills längsta inlägg, hoppas jag inte tråkat ut er.